Sötflockel, Stevia rebaudiana,kommer från sydamerika där den länge har använts länge som en medicinalväxt. Den är mest känd för att den är väldigt söt, torkade blad av sötflockel är upp till 30 gånger sötare än vanligt socker. Sötflockel är alltså ett bra alternativ till vanligt socker och konstgjorda sötningsmedel.
Sötflockel är en flerårig ört, men den tål inte frost. Odlar man den i Sverige kan man ha den utomhus i en kruka på sommaren och sedan ta in den och låta den övervintra på en sval plats.
Sötflockel brukar bli omkring 50-70 cm hög. Den blommar med små vita blommor då dagarna blir kortare. Rötterna tränger ner ungefär 15–25 cm. De överjordiska delarna av växten vissnar ner på hösten.
Jorden ska vara fuktig men inte blöt. Sötflockel föredrar fuktig, grovkornig, sandig, sur mark eller kompostjord och vill inte ha temperaturer under 10°.
Bladen har en frisk sötaktig smak som passar utmärkt att ha i sallader. Torkade blad kan man använda för att söta efterrätter eller drycker. det behövs värme för att dra ut sötman ordentligt. En halv tesked pulvriserade blad motsvarar i sötma ungefär två deciliter socker. Tänk dock på att bakegenskaperna blir annorlunda. Förutom att vara söt har det en anisliknande lite bitter smak.
Sötflockel anses också ha läkande egenskaper, till exempel mot blodtryckssänkande, mot diabetes och hjärtbesvär samt antibakteriell effekt, bland annat mot bakterier som ger karies och borrelia.
Ska man använda den som en läkeört behövs lite högre koncentrationer. Man kan torka bladen och lägga dem i alkohol (minst 40%). Låt de ligga i ett par veckor och sila sedan bort bladen. Ta ett par ml åt gången, 2-3 gånger per dag.
Som ett kommersiellt sötningsmedel har renframställt steviaglykosider, det innebär att man har avlägsnat de läkande egenskaperna och bara behållit den söta smaken.
Förutom de söta glykosider innehåller Stevia essentiella oljor och mineraler, t ex krom, kobolt, magnesium, fosfor, selen, kisel, zink och natrium. Dessutom har den flera olika vitaminer: C-vitamin, betakaroten, niacin, riboflavin, och tiamin.
Källa: Artikel skriven av Bo Engborg